Julefrid, eller?

Då har julen passerat och det var då som att säga hej och hejdå samtidigt. Vad fort allting gick i år. När jag och Frida pyntade klart med granen på tisdagskvällen så kom vi båda fram till att det inte kändes som att det var jul. Den riktiga julstämningen hade verkligen inte kommit till oss. Inget var sig likt inför julen i år då Amadeus var sjuk konstant i 3 veckor precis innan jul. Det började med feber och en feberkramp som jag skrivit om tidigare och direkt efter det så hade han lung- och öroninflammation som kurerades med en veckas pencilin och var frisk och på dagis i två dagar för att sedan få ögoninflammation som följdes upp utav ännu en feberkramp 2 dagar före jul.

Den senaste feberkrampen var mycket mer dramatisk än den tidigare. Vi hade lagt Amadeus för att sova middag och satte oss i soffan för att bara ta det lugnt och se på en film då vi hörde konstiga ljud inifrån hans rum varpå vi sprang in till honom och hittade han krampandes i sängen så det var bara att snabbt upp med honom på axeln och fort ut på altanen så vi kunde kyla honom snabbt. Krampen höll i sig 2-3 minuter även denna gång men denna gången kändes krampen lättare att hantera än förut då vi visste vad som skulle göras och vad som skulle ske. När han hade slutat krampa och började få tillbaka medvetandet så blev vi rädda och ringde 112. Han var med i blicken och svarade ibland när vi frågade om han ville ha sin snutte men han kunde inte röra en kroppsdel på kroppen. Han var helt kraftlös i hela kroppen. Han kunde inte ens hålla upp huvudet utan att vi fick lov att hjälpa honom så vi blev livrädda för att något allvarligt hade hänt honom och jag kände paniken komma krypande allt fortare. Vi lade honom i soffan och lyfte på hans ena arm litegrann och släppte den för att se ifall han skulle bromsa fallet något men den föll bara handlöst rakt ner och likaså när vi testade benen. Nu hade paniken verkligen tagit ett fast grepp om oss och visste varken ut eller in. Men efter ca 30 minuter så började han att röra sig lite grann och sakta men säkert fick han mer och mer krafter. Vi blev lite lättade utav det men vi var fortfarande väldigt oroliga med tanke på att han fått två feberkramper inom 3 veckor. Frida och Amadeus åkte i ambulansen medans jag åkte efter med bilen och mötte upp dem på akuten på lasarettet i Falun. Då var Amadeus glad och lekte för fullt med leksakerna inne i ett undersökningsrum.

Vi visste att feberkrampen uppkommer då febern stiger snabbt så hans lilla kropp inte hänger med på vad som händer och reagerar därför med en kramp. Men hur ofta kommer det att ske och hur länge i hans liv kommer det att kunna ske? Vi frågade doktorn detta och hon sade att det sker oftast i början av hans insjuknande i feber, så vi hinner inte ens märka av att han har feber innan den tokrusar uppåt och det börjar krampa. Så det känns ju mindre roligt att veta men nu vet iaf om det. Sen på frågan hur länge i hans liv han kan få feberkramper så svarade hon att han kunde få det ända upp tills skolåldern men oftast växer problemet bort vid 3 års ålder ungefär. Men fram tills dess så finns det risk att han får feberkramp igen.

Men nu är han frisk igen och det är så skönt att han är det.

Så detta är väl en av anledningarna till att julefriden inte innfunnit sig i vårt hus misstänker jag. Men nu är julen över och ett årsskifte stundar runt hörnet och det ska bli spännande att se vad som kommer hände under 2009.

På återseende!